Josefin Anna Dicke

Hejsan!

Jag tänkte i detta inlägg att jag skulle dela med mig hur det är att leva med utmattningssyndrom, vad det är för något bl.a - för er som kanske inte vet riktigt vad det är och hur det är att leva med det. Då känns det bra att få dela med mig om det som är i den situationen just nu och ni får mer inblick i det. Jag kommer även berätta om fighten med sjukvården, hjälpen av psykolog och målet att att kunna må bra igen. Allt detta är en process i sig. Detta är mycket tungt och jobbigt ämne för mig och prata om, men någonstans i det hela så känner jag att det är en lättnad att kunna få prata om det. På slutet av inlägget kommer jag dela med mig hur mina tankar går lite kring detta.

Men då drar vi igång detta, så vi kan börja från start med det hela. Vad var orsaken till att jag fick utmattningssyndrom & vad hände därefter?

Innan jag flyttade ner till Karlstad och bodde i Sundsvall, så levde jag själv med 3 katter, studerade på heltid och hade två jobb (25% vardera). Visst, för mig blev det stressigt och kämpigt emellanåt. Speciellt några månader innan jag tog examen att jag hade kämpigt ekonomiskt och stressade ännu mer för att planera in pass på jobb osv. Vissa månader kunde jag knappt få ihop pengar till alla räkningar eller ens till mat efter allt. Jag fick låna pengar för att ens kunna överleva min vardag. Då var det verkligen jobbigt. Men jag tänkte inte bara på hur stressigt och hur påverkande allt skulle bli i slutändan, för allt fokus låg på att få bli klar i skolan och enbart kämpa att jobba och få ihop pengar varje månad – och då kan jag erkänna att jag sket i min hälsa totalt och brydde inte att ta hand om mig själv riktigt och alkoholen blev ännu mer inblandat pga jag kände ångestkänsla när det väl var som tuffast (dem dagar jag exempelvis har jobbat länge eller jobbat/pluggat mycket) för att dämpa min smärta, sorg och ångest. Och vad jag menar med smärta och sorg – det är sedan tidigare i mitt förflutna som jag ej hade bearbetat då, utan bara förträngt det, för att det inte skulle påverka min vardag eller under tiden jag pluggade eller jobbade. Men det kom upp lite när det väl blev för mycket för mig. Jag kommer berätta mer om det längre fram i detta inlägg.

När jag tog examen och hade flyttat ner hit till Karlstad, då skulle helvetet för mig bryta loss.

09/06-23. Jag hade jobbat min 3:e dag på jobbet, hade avslutat min dagspass och skulle hem med bussen. Redan då börja jag känna av en panikångest som skulle brytas ut, men jag lyckades hantera det snyggt och sen släppte det när jag kom hem, så jag tänkte inte mer på det. På kvällen där börjar jag och känna att jag fick ont i huvudet och i kroppen och berättade det för sambon när han kom hem – så då gick jag och la mig bara ifall om det kunde vara så (tänkte jag då) att jag var allmänt trött och kroppen sa bara ifrån och behövde få vila. Dagen efter: På förmiddagen åker min sambo i väg på spelning, jag hade en ledig dag mellan jobb så jag klev upp och gjorde ordning kaffe och satte mig därefter ute på balkongen – tills detta hände: Mina händer och ben domnar bort, jag får hjärtklappningar, yrsel och kroppen lägger av. Jag får panik, men kan inte röra mig. (Tänk er den paniken att ej kunna röra på sig!) Mamma ringer, jag kan fortfarande inte röra mig, trots jag ville nå telefonen som låg på bordet, bara någon meter ifrån mig. Sen kom känseln tillbaka och jag går till vardagsrummet och lägger mig där. Där hände det samma sak igen – jag blir soffliggandes, dock hade jag mer känsel i armar och ben, i samma veva ringer sambon mig och var påväg hem, då jag säger i panik och gråtfärdigt till honom: ”Snälla, kom hem, något är fel på mig.” När sambon kommer hem, hittar han mig på soffan och han sätter sig nära mig och håller om mig. Jag berättar vad som har hänt och efter en stund så fick jag en form av black-out och enligt sambon (för jag kom inte ihåg detta att detta hände) så började jag hyperventilera, få hjärtklappningar, skaka hela kroppen och allt blev okontrollerbart för mig och sambon bara håller om mig för att lugna mig. Visst låter det som ett liknande epilepsianfall, ja, panikångestattacker/ångestattacker har även liknande symtom, men inte allt för att det skall vara som epilepsi. När jag kommer tillbaka till verkligheten, då ligger jag helt plötsligt i sängen och tänkte: ”Vad hände?” Jag skulle försöka ta mig upp ur sängen, då kommer sambon och fick hjälpa mig och gå till toaletten, jag var helt utmattad och förstörd. Då bad jag honom att ringa mamma, så dem kunde prata om händelsen. För sambons del, blev det att han övervägde att ringa till 112, men gjorde inte det för att han såg att jag kom tillbaka till verkligheten och han har aldrig varit med om liknande förut, så han gjorde det inte just då när han såg att det blev bättre. Under helgens gång så sjukskrev jag mig. Även att vi ringde till en läkare online och när jag väl beskriver om händelsen som inträffade, så tyckte läkaren där att det lät antingen som utmattningssyndrom eller liknande epilepsianfall, men hon tyckte att vi skulle boka tid hos VC ändå för att få vidare hjälp och vägledning i det hela. Den helgen var jag mycket sängliggande, orkade inte göra något under min vardag osv. Det var mestadels sova, försöka och äta något. Början på veckan där, på måndagsmorgonen – så ringde vi till VC och beskriver händelsen för dem, fick tid direkt på eftermiddagen. Där och då fick jag en läkare som först inte trodde på att jag var utmattad, utan jag var mer stressad och behövde bara lugna mig. Tills min sambo fick ryta ifrån lite åt dem och säga det på skarpen att, det inte funkar och jag kan inte jobba. Då fick jag medicin utskrivet istället (ett lugnande för min oro och ångest) och skulle återkomma om en vecka ifall det inte blev bättre. Så vi gick hemöver, ack så mutter och halvt besviken på deras bedömning man va. Den veckan var det samma sak - jag var sängliggandes på dagarna, åt mindre, klarade inte av att exempelvis städa, laga mat osv. Men men, vi återkom efter 1 vecka, för jag blir inte bättre heller. Så vi hade samma läkare och då förklarade jag mer ingående för läkaren att det är verkligen inte bra och jag blir inte bättre. Sen fick jag faktiskt vara sjukskriven i 2 veckor (till en början) och då kände både jag och sambon att det blev lite bättre medtanke på den nya bedömningen. Då kändes det bra. Men symtomen försvann inte bara för det.

För sen blev det sämre IGEN.

För 2 veckor senare, så skulle jag träffa en ny läkare för en ny sjukskrivning och bedömning. Men där och då, skulle allt förändras. Jag förklarar för den läkaren om min situation och hur det har varit innan, och var väldigt tydlig med allt. Beskrev exakt allt som jag gjorde för tidigare läkaren jag hade. Då gjorde hon den bedömningen istället att det inte var utmattningssyndrom, då utmärkte hon det som att det var mer en relaterad ångesttillstånd och ”det var för farligt för mig att vara hemma bara och det triggar igång mina panikångestattacker”. Hon missuppfattade mig helt. Helt plötsligt fick jag papper i ansiktet att jag skulle också ut och jobba direkt 50% i två veckor, sen 25% i två veckor och sen 75% i två veckor och därefter succesivt gå upp till heltid… Men hallå.. Vad händer? Jag har aldrig varit med om liknande! Och jag har aldrig fått hört att någon fått återgått till jobb direkt på 50% efter en utmattningssyndromstillstånd. Jag går hem gråtandes, så missnöjd och besviken, ännu en gång på VC som vägrar att sjukskriva mig. Allt jag kräver är återhämtning och får den vård jag behöver, det är inte så svårt, kan jag ju tycka. Efter detta, så stred jag och sambon vidare med att kämpa till att få en längre sjukskrivning för återhämtning för min del, men läkarna på VC nekade mig och sa åter igen att allt handlade bara om panikångestattacker osv. 16/07-23. Det var sista gången vi stred med den läkaren på VC som vägrade sjukskriva mig osv. Där och då, la vi ner den stridsyxan och kom på en plan som vi hoppas på kan funka - för att slippa mer stresspåslag, mer energitagande och mer ångest, tankar osv – Jag och sambon tog beslutet om att jag skall bara fokusera på att återhämta mig så länge jag behöver och tills jag känner mig redo att kunna fundera att jobba (till en början då) 25%. Utan hjälp av sjukvården helt och hållet. Sen dess har vi bägge två känt att när vi väl tog de beslutet, att det blev bättre och jag känner mig mindre stressad över saker och att behöva bråka med sjukvården som vägrar att sjukskriva en, att jag kan lättare fokusera på att återhämta mig snabbare och jag kan börja få läka helt och hållet med den hjälp jag har fått just nu.

 

”Depressionen är som en dånande smärta, som vibrerar i mitt huvud under dygnets alla timmar. En luktfri, färglös och meningslös plåga som sakta äter upp mig inifrån, som oavbrutet skaver på mitt utmärglande psyke. En känsla av hopplöshet som jag bär med mig genom livets gång, väl medveten om att det är bara jag som hör det förbannade pipet.”

Just i dagens läge så har jag hjälp av psykolog och hon konstaterar däremot att det har varit en långvarig stress under en längre tid utan återhämtning och hon ser på min livssituation att jag behöver en längre återhämtning. Då menar hon på att jag har bara "kört järnet" i 4 års tid utan hjälp och inte tagit hand om mig alls. Denna utvärdering gjordes första dagen jag gick till psykologen. Samt skall jag bearbeta mot det jag har problem med (tänker inte gå in på detaljer eftersom det är personligt) och fokuserar på att få min hjälp av henne och kan få en lättare återhämtning, genom att vara hemma och ta det lugnt och orkar jag mer vissa dagar – att göra saker som gör mig glad och bli mer energisk till. Så jag kan se detta mer positivt och jag känner redan nu, att jag kan slappna av och kan återhämta mig i den takt som min kropp vill. Den känslan är så oerhört bra och underlättande. Sen går jag även igenom såkallad KBT-behandling med psykologen. Det betyder att jag får lära mig och hantera min stress och återhämtning på rätt sätt. Jag får gå igenom olika ”uppgifter” som hon ger mig varje session vi går igenom tillsammans och skall utöva hemmavid och vid olika situationer utöver som uppstår. Dem här gångerna jag har varit hos psykologen, så känns det som att jag är på rätt väg för att börja må bra igen och börjat hittat mig själv lite grann. Jag är också glad att hon backar upp mig, när inte sjukvården kan göra det.

Jag vill avsluta detta inlägg med att jag har faktiskt reflekterat över mycket om min egen hälsa, att jag skall ta vara på mig själv och ta emot hjälp jag får och behöver. Att jag inte tänker att jag skall hjälpa andra just nu, utan fokusera på att jag skall läka och må bra. Mina tankar går såhär allt efteråt: Det är mitt fel att blev såhär. Det kan jag erkänna. För jag inte tog hand om mig själv eller sökte hjälp tidigare för mina problem. Jag lät allt förträngas istället. Jag lät mig själv att komma hit där jag är nu. Ni vet, jag känner skuld och skam över att jag lät att det gick såhär långt. Men nu vet jag iallafall hädanefter, att jag har lärt mig något efter detta och har lovat mig själv också, att ta hand om mig själv mer. Jag är också viktig. Ellerhur? Jag har även tänkt på min älskade sambo som har ställt upp och fightats med mig med allt i detta cirkus, det har varit många gånger jag känt skam över ha honom som försvar när ingen lyssnar på mig, men vad göra i dem situationer när ingen ser eller hör mig med helhet? Det finns inte så många andra alternativ just då, känner jag. Men det som är positivt i det hela, är att jag och sambon pratar med varandra hela tiden om allt och det är så viktigt att vi har det och kan göra det, och det får allt och fungera trots att vardagen är lite annorlunda just nu än i vanligare fall. Men vi kämpar tillsammans och vi vet, både jag och sambon, att jag vill må bra igen och att jag vill återgå till jobb och få leva mtt liv igen som vanligt. Men en sak i taget, alltså. Det är också en push i sig att "jag kommer klara detta och må bra igen."

Ni som har varit med om eller är i samma situationen som mig, får gärna bolla eran erfarenheter och upplevelser kring utmattningssyndrom med mig också. Det stärker varandra mycket.

För er som kanske vill läsa mer om utmattningssyndrom och kring dess symtom, behandling osv, har ni länken här: https://www.1177.se/Varmland/sjukdomar--besvar/hjarna-och-nerver/utmattningssyndrom/

Vill ni dela detta inlägg, så får ni gärna göra det. 

Ha en fantastisk vecka & ta hand om er.

Love, Josefine. ❤