Josefin Anna Dicke

Jag tänkte göra ett inlägg om den upplevelsen som jag fick vara med om i tisdags och då kommer jag och berätta detaljerat om allt från start till slut.

Klockan var ca 14.00. Det var en varm dag i Sundsvall, 20+ och strålande sol. En helt vanlig dag, trodde jag. Jag skulle den dagen fixa till i lägenheten, det jag kunde åtminstone. Sen kände jag helt plötsligt en konstig lukt, men kunde inte reflektera vart det kom ifrån, så jag fortsatte och skruvade på min hylla i vardagsrummet. När jag blev klar med hyllan så pratade jag med mamma i telefonen en stund. Sen när vi la på så känner jag hur lukten blev ännu starkare och det luktade brandrök. Och jag gick runt och tittade överallt och undrade vart det kom ifrån. Sen fick jag ett sms från min kompis, som sa att det brinner i byggnaden jag bor i.

Efter jag läste smset så blev det bråttomt. Då förstod jag att det var påriktigt - en mardröm som blev förverkligat. Fan. Så jag sprang ut till balkongen för och se om jag kunde se vart röken kom ifrån, och helt plötsligt så får jag en kraftig rök rakt upp i ansiktet och kollade snett ner till höger och såg hur den svarta röken tog fart från grannens fönster. Alldeles under mig. Nu jävlar vad det bara och dra därifrån! Så jag i panik hämtade den stora kattburen, hämtade katterna & tog in dem i buren och gick ut i trappuppgången som var fylld av rök. Jag mötte på en granne som bor ovanför mig och hon hade med sig två katt burar med sina katter i och skrek rakt ut:" Jag kan inte andas, jag har astma!" Och i samma veva så mötte vi på en utav brandmännen och skrek till oss att gå in till våra lägenheter igen.

Jag och grannen gick upp till henne för min första instinkt var att hon skulle få sin medicin för sin astma och sen vård hon behövde. Och därefter blev hon bättre. Vi stannade kvar i hennes lägenhet tills vi fick klartecken från brandmännen från att komma ut ur lägenheterna igen. Det tog sin stund innan dem fick kontroll över branden och lyckas släcka den. Under tiden så ringde jag mamma och berättade vad som hade hänt, och hon släppte allt det hon gjorde och for till Sundsvall tillsammans med sin bästa vän Robert som ett skott. Kompisen som skrev smset om branden ringde mig och kollade läget. Glenn ringde mig oxå och frågade hur det var med mig. Efteråt efter alla samtal så börjar jag känna mig konstig. Jag hade svårt att andas och fick ont i bröstet. Så när brandmännen kom till varenda lägenhet för och meddela alla att man kunde gå ut igen från lägenheterna så tog grannen jag var hos tag i en utav brandmännen och sa:" Grannen som bor nedanför mig har svårt och andas här." Och då gick jag till dörröppningen och berättade för brandmannen vad jag kände och då fick jag omedelbart följa med honom ner till gräsmattan och fick omedelbar vård och syrgasmask och filt och berättade därefter min version till alla brandmän som hjälpte mig. Både polis och ambulanspersonal var på plats oxå. Dem tyckte jag var jätteduktig som såg till att min granne fick sin astmamedicin direkt och såg till ifall om hon behövde den vård hon behövde just då när vi kom hem till henne.

Jag satt med syrgasmasken I ca 35min och kände hur lättare det blev och andas efter en stund. Folk som bor i samma byggnad eller andra portar runtom kollade, tog bilder och filmade händelsen. Barn kom fram till mig och frågade hur jag mådde, vad som hade hänt. Och en flicka kom fram och frågade om jag frös - för jag hade filten dubbelvikt, så hon tog filten och burrade ihop mig som en liten burrito och jag tackade henne så väl och hon var med mig hela tiden. Hon var så himla gullig, hon kanske var ca 6-7 år gammal. Sen frågade hon mig om jag kommer och bli bra igen, och jag svarade tillbaka:" Ja, det kommer jag. Det är ingen fara med mig", så log jag mot henne och tog hennes hand och lugnade henne. Sen gick hon vidare till sin familj när hon fick veta att jag kommer och bli okej.

Efter jag kände mig helt okej så tog jag bort syrgasmasken och sa till brandmännen att jag känner mig bättre och kunde andas lättare. Just då känner jag mig bara chockad och skakig efter allt. Så dem tog gasmasken från mig och tackade för sig för då hade dem gjort klart sin del för dagen och kunde åka vidare. Så jag gick upp till mig i lägenheten och det var fortfarande lukten av röken kvar, så jag öppnade alla fönster jag kunde I lägenheten så det kunde cirkulera runt om i lägenheten och det blev bättre med luften därefter. Mamma och Robert kom precis därefter och det jag kunde se i mammas blick när jag mötte den när jag skulle öppna åt dem: Panik och oro. Precis som en förälder reagerar om sånt här drabbar ens barn. Och mammas varma kram hon gav mig gjorde mig lugn och trygg. Hennes lugna ord. Hennes hud mot min. Mamma är här. 

Efter 5 min dem kom så knackade det på dörren. Jag öppnade och det var polisen, så han steg in och ville ha information från mig av händelsen och om jag visste något innan och efter. Jag berättade allt det jag visste och han kände att han fick tillräckligt bra med information från mig så det blev en snabb utfrågning. Dem kunde inte heller spekulera vad som orsakade branden eller om någon var där i lägenheten där det brann eller inte.

Efter polisen gick så åkte jag, mamma och Robert till Birsta och åt middag på Ikea. Jag kände mig fortfarande omtumlad och skakad efter denna förskräckliga dag. Men jag åt bra och åt även en liten efterrätt till. Sen shoppade vi en sväng på Birsta, och ca 20-tiden så lämnade mamma och Robert mig hemma och när dem hade åkt så det första jag gjorde var att kolla till katterna - bägge två var fruktansvärt rädda och jag tog fram Ami under sängen och bara höll om honom, pussade på honom och sa till honom: "Allt kommer och bli bra, älskling. Vi ska klara det här." Och när jag satte mig i soffan för och svara tillbaka alla som hade skrivit till mig på sociala medier och messenger så kom bägge katterna och la sig nära mig och sov. Jag stängde även alla fönster och balkongdörren när jag ville gå och lägga mig senare på kvällen. 

Jag var så fruktansvärt trött efter den dagen, så traumatiserad, skärrad och lite skakig. 

Att det här hände precis jag flyttade in, var inget jag hade förväntat mig alls. Det är helt overkligt att tänka mig det.

Dagen efter (igår) så fick jag sms på morgonen av min kompis att kvinnan i lägenheten under mig har hittats död. Och när jag läste dem orden så blev jag otroligt chockad. Jag fattade ingenting först, men den mardrömmen blev värre än jag trodde. Så jag gjorde ordning mitt morgonkaffe och bara gick runt i lägenheten och alla tankar bara snurrade runt. Sen läste jag på ST.nu på telefonen att kvinnan var död och mannen som var "bekant" eller "kände kvinnan" satt anhållen för mordbrand och mord. Mina första ord som kom ut ur min mun när jag väl läste det: "Vad I hela h...?!"

Klockan blev 13. Jag tittade ut genom fönstret och där stod en reporter med en gammal man och pratade. Sen såg reportern mig vid fönstret och visade med sitt kroppsspråk att han ville att jag skulle komma ner, så jag gjorde det. När jag kom dit så presenterade han sig och även jag gjorde detsamma. Jag berättade min del och då frågade han om han fick göra en intervju med mig om händelsen. Jag gick med på det och intervjun rullade. Även mina tankar snurrade på samma gång. Jag var fortfarande chockad och lite skakig när jag berättade min berättelse för dem och tappade bort mig litegrann när jag berättade allt, men det var fullt förståeligt.

Efter intervjun så gick jag tillbaka till min lägenhet. Då fick jag veta att mer saker om mig pågick. Jag fick veta att det hade skrivits om mig på Flashback att det var jag som dog i branden. Jag fick så mycket meddelanden om det och jag blev fruktansvärt ledsen av att läsa allt som hade skrivits om mig. Då förlorade jag mitt hopp om mänskligheten. Folk är så fruktansvärt empatilösa och bara tror saker och tar inte ens reda på sanningen, utan dem tar den informationen dem får upp och tar sig an det och gör sin egen story om en - fruktansvärt kränkande mot mig, som är redan tillräckligt drabbad och traumatiserad nog. Och inte nog så otroligt påfrestande hos min psykiska ohälsa som gjorde att jag blev svagare. 

Men tack och lov så har jag otroligt fint folk runt om mig så en utav dem såg till så dem inte skrev om mig något mer. Vad jag fattade det som. Tack min vän för det!

Och imorse åkte till Glenn, och efter vad som hade hänt mig och katterna så tog jag beslutet om att ta med mig katterna också för jag vågar inte nu lämna dem i lägenheten när jag ska vara borta ett par dagar. Så nu är jag och katterna här hos Glenn på minisemester och ska försöka slappna av och njuta av vår lilla semester här.

Sen vill jag även passa på att tacka er alla som har skrivit till mig, - Frågat hur jag mår och om ni kunde göra något för mig, vilket jag verkligen uppskattar så mycket och verkligen ser hur fina människor jag har runt om mig som bryr sig om en, ta vara på mig - så tar jag vara på dig/er.

Tack för ni tog er tid och läsa detta. 

Ta hand om er, kram. Hejdå!